________________________________________
Mass-slakt eller ordningsmakt?
Upploppet på Gustav Adolfs torg den 5 juni 1917.
1. Inledning
Under den senare delen av första världskriget förekom många demonstrationer, upplopp och hungerkravaller runt om i Sverige. År 1917 skedde den ryska revolutionen i två omgångar, februarirevolutionen och oktoberrevolutionen.[1] Det var oroligheter även i övriga delar av Europa på grund av världskriget - det låg med andra ord förändring i luften. I Sverige var debatten om rösträttsfrågan och demokrati i hetluften. Den 5 juni debatterades frågan om rösträtt i riksdagen, statsministern svarade på interpellationer och stämningen var hätsk. Samtidigt samlades upprörda arbetare utanför riksdagshuset för att protestera och de drabbade samman med polisen som spärrade av utanför Riksdagshuset. Frågan om polisen använde övervåld eller om de bara gjorde det som krävdes för att förhindra att upploppet eskalerade fanns det olika uppfattningar om. Kanske var även Sverige på gränsen till en revolution?
1.1. Syfte
Vi är två tjejer som går i skolan i Stockholms innerstad och vi har länge haft ett intresse för Stockholms lokalhistoria. Därför nappade vi på att vara med i historietävlingen och begav oss till Stockholms stadsbibliotek för att finna inspiration. Vi fastnade direkt för årtalet 1917 då det var ett intressant år politiskt sett både i Sverige och i övriga Europa. Människor hade börjat engagera sig för att göra sin röst hörd, ett exempel är rösträttsfrågan. Vårt syfte är därmed att urskilja och få mer förståelse för ett sådant engagemang. År 1917 fanns det många exempel på massuppträdanden och vi har valt att studera upploppet på Gustav Adolfs torg den 5 juni. I samband med detta var de politiska motsättningarna väldigt tydliga vilket ytterligare är en anledning till varför detta upplopp är så intressant då dessa skillnader drevs till sin spets utanför riksdagshuset.
1.1.1. Frågeställning
Hur skildras händelserna vid Gustav Adolfs torg den 5 juni 1917 av medier[2] och polisprotokoll?
När vi skulle samla material till avhandlingen begränsade vi oss till relativt stora tidningar som vi ansåg vara relevanta till våra frågeställningar, därmed ett stort ideologiskt spann för att urskilja eventuella olikheter. Vi har fokuserat på händelsen i sig samt bakomliggande orsaker, därmed har vi valt bort konsekvenser av upploppet, dels för att konsekvenserna skulle vara svåra att definiera. År 1917 skedde det många upplopp, vi har inte valt att få en mer övergriplig bild av upplopp och revolt under denna tid, istället har vi fokuserat på ett.
1.3. Metod och källredovisning
För att få fram material har vi använt oss av gamla arkivhandlingar, däribland tre polisprotokoll. Vi har även studerat dagstidningar; Aftonbladet, Dagens Nyheter, Politiken, Social-Demokraten och Svenska Dagbladet. Vi har arbetat med polisprotokollen på stadsarkivet i Stockholm, där vi beställde upp arkivhandlingarna som berörde 1917 och letade oss fram till den 5 juni. De flesta av protokollen var maskinskrivna, dock var dess förstasida alltid samt en del tillägg och ändringar i själva protokollen handskrivna med skrivstil. Detta innebar att det var lite svårt att tyda och man kan också ställa sig frågan varför dessa förändringar gjorts. Har det kommit till ytterligare information i efterhand och har man ansett att viss information varit felaktig? Denna går inte att svara på och heller inte inom vilket tidsspann förändringarna skett. På stadsarkivet kopierade vi en del av protokollen för att kunna studera närmre senare, dessa finns även bifogade som bilagor.
Inför mediegranskningen besökte vi Kungliga Bibliotekets arkiv för tidsskrifter som fanns i mikrofilm. På plats fanns personal som kunde redogöra för tidningarnas ideologiska inriktningar 1917, vilket är viktigt då det skiljer sig från idag. Vi valde tidsskrifter som även finns kvar idag, bortsett från Politiken och Social-Demokraten. Detta gör att läsaren kan relatera till tidningarna trots att de ändrat ideologisk inriktning på senare tid. Vi studerade artiklar både från dagen då upploppet ägde rum samt dagen efter för att kunna urskilja eventuella orsaker. Vi började med att skaffa oss en överblick av händelsen. Sedan gick vi igenom tidning för tidning för att hitta likheter och olikheter i hur tidningarna gestaltade händelseförloppet. Vi försökte även se om det var kopplat till tidningens ideologiska grund. Vi skrev av de artiklar vi fanns intressanta och ibland endast vissa stycken eftersom de flesta artiklar var för utförliga. Därmed kunde vi även bearbeta dem under en längre tid efter besöket. När vi granskade tidningarnas innehåll förstod vi att alla var kraftigt tendensiösa, de ville påverka läsarna åt ett särskilt håll. Känsloladdade ord och överdrifter användes flitigt. Detta har vi haft i åtanke men det är också detta som är intressant eftersom vår frågeställning även berör dessa ideologiska skillnader. Polisprotokollen måste man också granska noggrant då de kan vara tendensiösa precis som flera av tidningarna, då det är polisen som redogjort de anklagades versioner skriftligt.
Till bakgrunden har vi främst använt oss av litteratur, Perspektiv på historien A författad av Hans och Örjan Nyström och 170 år i Sverige författad av Lars-Arne Norborg. Vidare har vi funnit information från en artikel vid namn 1917-18 Sverige i uppror från magasinet Populär Historia, skriven av Gunnela Björk. Slutligen har vi läst in oss på den ryska revolutionen på nationalencyklopedin, www.ne.se.
2. Bakgrund
2.1. Politiska motsättningar
1800-talets Sverige var fyllt av folkrörelser och omvandling. Människor sökte sig samman för att förbättra sina villkor och förutsättningar i samhället. Samtidigt ökade intresset för samhällsfrågor och nya politiska grupperingar krävde inflytande i samhället. År 1809 skedde en revolution i Sverige med syfte att skapa maktbalans mellan kung och riksdag. Det innebar dock inte något stort steg i demokratisk riktning utan enbart att det kungliga enväldet upphörde. Dock lämnade det frågan om demokrati öppen för kommande generationer. Många liberaler arbetade för att även fattiga och obildade skulle få rösträtt med hänsyn till människovärdet. På 1890-talet blossade debatten om rösträttsfrågan upp. Detta satte prägel på den politiska scenen de kommande årtiondena. Kring sekelskiftet bildade partierna officiella organisationer, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, det första moderna partiet, bildades år 1889[3].
Det fanns två tydliga ställningstaganden i frågan, den ena var stödd av socialdemokrater och vänsterliberaler som ville genomföra allmän rösträtt i andra kammaren utan någon form av begränsningar men behålla majoritetsvalsystemet. De menade därmed att folkviljan skulle ge en klar vänstermajoritet. De konservativa motsatte sig SAP och vänsterliberalerna. De kunde tänka sig en utvidgning av rösträtten dock med garantier för att de bildade skulle få bevara sitt inflytande. De konservativa förespråkade även proportionella val så att även mindre partier skulle få makt i förhållande till sin storlek. Därmed skulle högern behålla sin maktposition i första kammaren och vara en betydande minoritet i andra kammaren.[4] Rösträttsfrågan mötte även motstånd då vissa menade att det kunde splittra landet och leda till revolution.[5]
2.2. Krig och revolution
Under första världskriget intog Sverige, likt sina nordiska grannländer, en neutral ställning. De inrikespolitiska motsättningarna dämpades, men under ytan fanns spänningarna kring den gemensamma neutralitetspolitiken. Under kriget blev det livsmedelsbrist och den konservativa regeringen fick skulden. Oroligheterna som rådde i Europa påverkade förstås även Sverige. Detta gav underlag för protester i Europas länder och det var demokratisering och rättvisa på agendan. Den ryska revolutionen skedde i slutet av första världskriget och var uppdelad i två sekvenser. Februarirevolutionen var den första och skedde år 1917. Lenin såg segern över tsarfamiljen som början på en rörelse där arbetarna skulle ta makten i land efter land. Landgränser och klasskillnader skulle därmed upphöra att existera. Sovjetunionen bildades och ställningstaganden för eller emot deras propaganda kom att påverka Sveriges politiska klimat. I många europeiska länder blev kommunism en inspirationskälla till revolt och uppror.[6]
Förutom den revolutionära utvecklingen i Europa, var bakgrunden till den svenska arbetsklassens många demonstrationer och uppror under 1917 livsmedelsbristen, växande klassklyftor och högerns motstånd i rösträttsfrågan. När ryska revolutionens framgångar spreds, entusiasmerade det den svenska arbetarrörelsen till många hungerupplopp och andra demonstrationer på olika platser i Sverige. Detta gav även upphov till splittringar inom SAP, ena sidan förespråkade reformer och den andra sidan revolutionära metoder.[7] Flera vänstersocialister uteslöts från partiet i februari 1917 och bildade i maj det Socialdemokratiska vänsterpartiet med Zeth Höglund som politisk ledare. Det nybildade partiet krävde radikala förändringar och stod i stöten för demonstrationerna på Gustaf Adolfs torg den 5 juni. En del fruktade för revolution, samtidigt som andra hoppades. Detta var den kanske mest dramatiska tiden i Sveriges moderna historia. Landet stod nära en radikal omvändning och revolution.[8]
3. Avhandling
3.1. Medieanalys
3.1.1. Interpellationsdebatt och arbetsnedläggelse
Innan upploppet på Gustav Adolfs torg var det tydligt att krav på förändringar låg i luften. Inför debatten i riksdagen låg stora ideologiska skillnader på dagordningen och samma dag som upploppet skedde uppmanade den kommunistiska tidningen Politiken[9] till revolution. De var starkt kritiska till högern och dess regering och krävde snabba förändringar.
Allt värre och värre i landet: hunger, överklassgard, militär mot arbetarklassen. Sådan är situationen. Inför en sådan situation borde väl tiden vara inne att kalla arbetarklassen till handling… När statsministern skulle besvara de stora interpellationerna så skulle, om inte klart besked gavs, utan tomma löften, det bli annat av. Folkmassorna ha också med iver och spänning avvaktat denna dag, som nu är inne. De är beredda till den samlade arbetarklassens eniga framstöt… Nej den gamla socialdemokratin är döende. Dess ledare fördärvar allt. Men massrörelsen lever och växer. Den utträder nu i en ny fas. Den ska föra kampen på egen hand.[10]
Ungefär en månad tidigare bröt sig en grupp vänstersocialister ut från SAP. De förde en mer radikal och revolutionär linje med Z. Höglund i spetsen som förespråkade ”leve gatans parlament”.[11] I citatet framgår det att de motsätter sig Branting, partiledare för SAP och som jobbade för allmän rösträtt genom dialog. Dessa socialister ville ha förändring snabbt och uppmanade arbetarna att genom handling ta saken i sina egna händer.
I Aftonbladets[12] extraupplaga den 5/6 beskrevs Brantings interpellation och statsministerns svar. Brantings fråga var: ”Är regeringen villig att sätta in sin kraft och inflytande för att medverka till att skapa förutsättningarna för en författningsrevision, som i främsta rummet går ut på den 40-gradiga röstskalans avskaffande samt införande av allmän, lika och direkt rösträtt vid valen till andra kammaren för alla oförvitliga män och kvinnor!”[13] Statminister Swartz svar blev troligtvis en besvikelse för Branting och socialisterna då han motsatte sig förslaget på allmän rösträtt. Anledningen till detta menade han var de rådande tidsförhållandena. Swartz menade att det rådde vitt skilda åsikter kring dessa frågor runt om i landet och därför var det svårt att genomföra, dock saknade han inte förståelse för frågan i sig.[14]
Även den liberala tidningen Dagens Nyheter[15] kommenterade debatten den 5/6 innan upploppet ägde rum. De kommenterade högerns negativa inställning inför verklig demokratisering av samhället, då de redan för ett par månader sedan yrkade nej till kommunal rösträtt. ”Avvisandet skedde i den sedvanliga, torra och överlägsna expeditionsstil som med förkärlek använts under reaktionsperioden under 1914”.[16]
Dagen efter upploppet skildrade även Dagens Nyheter förspelet till händelserna på Gustav Adolfs torg. Diskussion hade förekommit på söndagen och måndagen angående arbetsnedläggelse då statsminister Swartz svar i riksdagen skulle avges. Högerfalangen inom Socialdemokratiska arbetarepartiet ville låta personalen på varje arbetsplats bestämma om sin hållning till arbetsnedläggelsen på tisdagen. En uppmaning till arbetsnedläggelse sändes dock ut från partiets vänsterfalang, men det förtäckta syftet var att genomföra en demonstration framför riksdagshuset. Under ett möte på folkets hus under måndagskvällen beslutade ”arbetarnas och soldaternas råd” att folket skulle bidra till spridandet av upploppet.[17]
3.1.2. Mass-slakt på Gustaf Adolfs torg?
Huvudrubriken på tidningen Politiken den 6/6 lyder, ”Blodbadet på Gustaf-Adolfs torg – Stockholmspolisen far fram som hunner och bödlar”.[18] Med storslagna ordalag gestaltar artikeln polisens agerande dagen innan som katastrofal, med ett stort antal offer däribland kvinnor och barn som blivit halvt ihjältrampade och sabelhuggna. Det är uppenbart att redaktionen var mycket upprörd över regeringens agerande gällande debatten, de benämnde regeringen som ”tsarens kamrater” och menade att de råare än någonsin gav sig på de fredliga demonstranterna som enbart ville ha bröd, frihet och rätt. Kritik framfördes mot att polisen spärrade av riksdagsområdet, då folket enbart ville lyssna på statsministerns svar i lugn och ro. Tidningen benämner gårdagens händelse som ”mass-slakten på Gustaf Adolfs torg”[19] och konstaterar att statsministern gett nej på folkets krav om allmän rösträtt.”Tiotusenden fredliga demonstranter på väg mot riksdagshuset trängas tillbaka av beväpnade och beridna poliskoherter som blodtörstigt och vilddjursaktigt kastat sig över de värnlösa massorna. På den väg, de gått fram, har jutits folkets blod. Det ropar på hämnd!”[20]
Dagens Nyheter beskrev att gårdagens interpellationsdebatt präglades av en orolig stämning. Redan när riksdagens ledarmöter var på väg till debatten, hade nervositeten som låg i luften varit påtaglig på grund av de folkmassor som hölls tillbaka av posterade militärvakter och spärrkedjor av poliser. Tidningen berättade om civilministerns kommentarer angående händelsen. Han menade att avspärrningarna hade vidtagits för att skydda riksdagens arbetsro. Vidare menar han att polisens order hade varit att gå fram med största möjliga försiktighet och om så inte skett, vore det kanske förklarligt då folket kastade sten. Oavsett, skulle regeringen genomföra en grundlig undersökning.
Som en replik på civilministerns anförande döpte bland annat SAP:s Herr Branting om ordningsmakten till oordningsmakten. Z. Höglund, representant för den yttersta vänsterfraktionen, ”talade breda ord om tsariska metoder och kommande revolution”.[21]
Efter att rykten spridits angående allvarliga uppträdanden på Gustav Adolfs torg blev det oroligt i riksdagens kammare, detta skrev Social-demokraten[22] den 6:e juni. På läktarna skyndade sig åhörarna mot utgångarna och även riksdagsledamöternas bänkar blev snart glest besatta. Talmannen försökte förgäves få ordning i salen.[23]
3.1.3. ”Vi har väntat länge nog… Storstrejk!”
Demonstranterna drog sig vidare från Gustav Adolfs torg vid fyratiden i riktning mot Folkets hus, detta efter uppmaningar från olika håll. De ville höra Brantings redogörelse från vad som sagts i riksdagen och några tusental hade tillslut samlats. Mycket riktigt höll Branting ett brandtal inför den ivriga folkmassan.”Endast genom en radikal demokratisering är det möjligt att skapa starka nationer i dessa omvärvningens tider”[24], det konstaterade Branting vilket var ett bestämt avståndstagande från regeringens utgångspunkt. Här, liksom vid många tillfällen under talet, följdes det upp av bravo-rop från åhörarna. Däremot menade Branting att regeringen erkänt vikten av dessa frågor för landets fortsatta utveckling, något som han tolkade som ett medgivande för Socialdemokratiska arbetarepartiets ståndpunkt. Till folkets förtjusning konstaterade Branting att om svenskarna manifesterar för en klar demokratisk riktning, så måste det komma en regering som kan genomföra detta. Därmed menade han att höstens val skulle bli avgörande. Efter det ropade folket, ”Vi har väntat länge nog. Vi vilja icke vänta till hösten. Storstrejk!”[25]
Angående händelserna på Gustav Adolfs torg slog Branting fast att uppträdena varit en ren provokation från polisens sida. Han tyckte inte att någon form av revolution skulle ske mot polisen, men att de ansvariga skulle ställas till svars. Efter Brantings tal fick borgmästare Lindhagen[26] ordet och varnade för att med våld försöka fria de personer som anhölls av polisen under upploppet, det skulle bara leda till nya offer. Lindhagen gick emot folkets rop om att inte vilja vänta längre, ”Ingen vill vänta längre än vad som är nödvändigt. Men vad vi önskar kan icke genomföras av några hundratal. Ni genomföra icke författningsrevisionen genom att storma fängelset. Det bara försvårar. Endast genom organiserad makt kan något vinnas”.[27]
De församlade drog sig sedan in i Folkets hus där det hölls tal. Polisens uppträdande förkastades och en uppmaning riktades till arbetarna att svara med massanktion i form av allmän arbetsnedläggelse. De flesta talarna tillhörde de syndikalistiska och vänstersocialistiska rörelserna. En kommitté bildades och de kom fram till att de skulle skicka en skrivelse angående en omedelbar generalstrejk[28] till landssekretariatet.[29]
Svenska Dagbladet[30] målar den 6:e juni upp en annan bild av händelserna på Gustav Adolfs torg. De menade att ansträngningarna från den vänstersocialistiska falangen med Z. Höglund i spetsen att lyckas med en mer omfattande arbetsnedläggelse och därmed större demonstration hade misslyckats. Detta eftersom de äldre arbetarna, som tidningen menade var ansvarskännande, föredrog att arbeta medan de impulsiva ungdomarna ”samlade sig till en opinionsyttring, under stundtals mycket hetsiga former, för en omedelbar politisk nyorientering”.[31] På morgonen den 5:e hade Branting uppmanat till lugn och att istället spara energin till höstvalen. De mer revolutionära krafterna i tidningen Politiken manade dock till aktion. Svenska Dagbladet skildrade att anledningen till kravallernas svårartade natur berodde på att de ”gamla” socialdemokraterna inte var på plats, utan att folkmassan karaktäriserades av radikala vänstersocialister.[32]
”Hvarje vagn mottogs af öronbedöfvande skrän, och en mängd ungdomar af ligisttyp gjorde allt för att störa ordningen”.[33] Polisen fick jobba hårt för att hålla människor borta från spårvagnarna och framåt eftermiddagen förvärrades situationen och upprepade försök att tränga sig in på Norrbro gjordes av folkmassan. Stenar började även hagla mot polis och militär och det blev svårt för polisen att rensa torget. Något senare kom Branting gående från riksdagshuset för att försöka lugna massorna och det var en signal för att folket skulle börja röra sig därifrån i riktning mot Folkets hus. Åtskilliga personer blev omkullridna, dock ingen svårt skadad. I demonstrationstågen mot folkets hus sjöng man Internationalen och hurrade ibland för republiken. Tillslut samlades ett stort antal personer utanför Folkets hus och Branting redogjorde kort och objektivt för statsministerns svar i riksdagen samt sina egna åsikter.[34]
3.1.4. Ordningsmakten eller oordningsmakten
Svenska Dagbladet beskrev att det var omöjligt att undvika att en och annan deltagare utsattes för mer hårdhänt behandling på Gustav Adolfs torg. Detta för att polisen var tvungen att göra upprepande chocker för att hålla massorna tillbaka. En del av kvällstidningarna hade även överdrivit antalet skadade betydligt. Ett par civila utsattes för lindriga skador, dock råkade en detektivkonstapel värre ut. Han hade fått en flaska krossad mot sitt ansikte och därmed blivit sönderskuren över näsa och kinder. På tisdagskvällen spreds ett rykte om att en kvinna dödats, detta menar dock Svenska Dagbladet saknar all grund.[35]
Den tidigare häktade vänsterledaren Z. Höglund höll ett hetsigt tal i riksdagen där det förekom hot mot konungamakten utan att talmannen ingrep, skrev Aftonbladet. ”Folket kommer och begär bröd och frihet och de får piskor och bajonetter!”[36] Det påstods från flera håll att polisen uppträdde brutalt på Gustav Adolfs torg. I riksdagsdebatten avspeglades vänsterns upprörda känslor med tal att blod hade flutit. Aftonbladet kritiserade vänstertidningarna som talade om mordraseri från polisens sida och att de farit fram som vilddjur mot de fredliga demonstranterna.[37]
3.2. Polisprotokoll
I polisens protokoll finns det två personer anhållna från upploppet på Gustav Adolfs torg, Johansson och Holmberg. Båda redogör sina versioner av händelserna och så även konstaplarna Gissle, Ekvall och Dahlqvist som var på plats under tumultet. De anhållna och konstaplarna hade olika uppfattningar om vad som hände.
3.2.1. Holmberg och Johansson
Holmberg anklagades för att ha kastat sten under upploppet den 5/6 1917. Detta nekade han till i polisförhör och menade att han inte kände till orsaken bakom folkmassorna som han stannade till vid på Gustav Adolfs torg. Holmberg berättade att han stod längst fram i folkmassan framför Norrbro. Han hade inte hurrat och skrikit, men en del av folket hade skrikit att de skulle storma bron och tränga undan poliskedjan. En del av poliserna hade dragit sina sablar för att mota tillbaka folkmassan.
Johansson sade i polisförhör 5/6 1917 att han inte visste om demonstrationerna och inte heller hade för avsikt att delta i dem. På Drottninggatan bevittnade han hur polisen hade drivit folkmassan framför sig med sina sablar dragna, med dessa hade de också utdelat hugg mot folket. Konstaplarna hade samtidigt uppmanat folk att skingra sig och gå sin väg. Johansson beskrev att han passerat folksamlingen men att han sedan blev upphunnen av poliskonstaplarna då han hade fått sabelhugg bakifrån, han är osäker på hur många hugg det var men troligtvis två eller tre slag i bakhuvudet. Johansson visste inte om någon annan blivit huggen av polisen eller om någon ur folkmassan skadat någon polis. En stund senare blev Johansson anhållen och förd ned till Gustav Adolfs torg och därefter till detektivstationen. Han förnekade att han skulle ha utdelat något slag mot någon polisman.[38]
3.2.2. Konstaplarna Dahlkvist, Gissle och Ekvall
Ridande konstapeln Dahlkvist hade fått order mellan klockan ett och två att bege sig till Norrbro. De hade börjat med att avvisa en del folk som kommit in på Norrbro framför Riksdagshuset sedan hade de ställt sig vid norra änden av Norrbro. Redan då hade mycket folk samlats där, som skrek, visslade och utdelade skällsord mot poliserna. Mer och mer människor samlades och polisen fick jobba hårt för att hålla folk undan från spårvägsspåren. Folk hade packat sig nära spårvagnarna så att de tvingades stanna. Stark rörelse hade uppstått när en person anhållits, då folk hade börja skrika och skräna ännu högre. Dahlkvist såg då Holmberg kasta ett stort föremål, sannolikt en sten, mot polismännen som avspärrade Norrbro. För att hålla ögonen på Holmberg hade han inte vänt sig om och därför inte sett var stenen hamnat. Dock hade stenen gått förbi i närheten av Dahlkvist. När Holmberg kastat stenen hade han försökt gömma sig bland folkmassan. Dahlkvist som dock hade följt Holmberg med sin blick kunde peka ut honom som ”mannen med den hvita hatten”[39]. Troligtvis hörde Holmkvist detta och tog därför av sig hatten. Till följd av folkträngseln kom Holmberg inte undan utan blev anhållen av poliskonstaplar.
Dahlkvist beskrev folkmängden som hotfull och trotsig. Snart hade de stormat mot polisen på Norrbro. Poliserna försökte rensa torget och folket hade motvilligt gått undan för hästarna så Dahlkvist inte behövde använda sitt ridspö mot folket. Under tiden hade folkmassan kastat flera stenar i riktning mot polismännen men Dahlkvist hade inte sett om de träffat någon konstapel.
Konstaplarna Gissle och Ekvalls uppdrag var att hindra folkmassan att gå fram till Gustav Adolfs torg genom avstängning av Fredsgatan vid Drottninggatan vid tretiden. Folket försökte tränga sig fram till torget och varpå polismännen uppmanat dem att skingra sig, dock lyssnade inte folkmassan till detta. Vid fyratiden hade polismännen varit tvungna att dra sina sablar och ”göra chock” mot folkmassan för att tränga undan folk. De hade dock inte behövt använda sablarna, utan folket hade flyttat på sig något.
Efter detta hade folk börjat tränga sig på Drottninggatan norrifrån under skrik och hurrarop. Johansson hade uppehållit sig bland de främsta. Återigen hade polismännen ropat till folk att skingra sig utan resultat. Ett tiotal poliser med dragna sablar gjorde än en gång chock mot folkmassan. Vissa visade öppet trots mot polismännen som varit tvungna att med flatsidan av sina sablar driva dem undan. Därmed utdelade polisen slag mot de mest aggressiva. Johansson, som senare anhölls, slog kraftigt konstapel Gissle med sitt paraply så han fått en buckla på hjälmen och tillfogats tillfällig smärta. Gissle tappade siktet av Johansson en kort stund, som dock anhölls av Ekvall en kort stund senare. Gissle hade inte sett vem som tilldelat Johansson något slag och han visste heller inte om det var av en sabel, men förmodligen var det precis efter Johansson slagit Gissle med paraplyet. Johansson blödde från huvudet och fördes till lasarettet och därefter till detektivavdelningen. Konstapel Ekvall står bakom Gissles skildring av händelserna på Gustav Adolfs torg.[40]
4. Avslutning
4.1. Slutsatser
Redan då riksdagsledamöterna anlände på förmiddagen kändes oroligheterna av. Polis och militär redan utposterade utanför riksdagen och aningar om upplopp låg i luften inför den stundande interpellationsdebatten. I polisprotokollen framgår att de ridande polispatrullerna spärrade av Norrbro vid torget redan mellan klockan ett och två, folk hade redan då börjat samlats och konflikten mellan polis och folkmassa började bli tydlig när poliserna avvisade folk, som svarade med rop och skrän. I och med att två personer blev anhållna visar det att det även förekom våld, något som även stöds av polisrapporternas innehåll och av medierna. Dock menade tidskriften Politiken att demonstranterna var helt fredliga och endast på plats för att lyssna till statsministerns svar. De hävdade att poliserna brukat övervåld och lämnat kvinnor och barn halvt ihjältrampade. I riksdagen försvarade civilministern polisens agerande då han menade att avspärrningarna vidtagits för att säkra riksdagens arbetsro. Om poliserna använt övervåld eller inte kunde han inte svara på, men om så hade skett var det kanske förklarigt då demonstranterna kastat sten.
Efter uppmaningar från olika håll och slutligen från Branting själv, drog sig folket vidare mot Folkets hus där diverse brandtal hölls. Branting slog där fast för vikten av radikala demokratiska reformer och att det krävdes en ny regering för att genomföra detta. Däremot uppmanade han folkmassan att ha tålamod och vänta in höstens val. Detta motsattes av folkmassan, som ville ha förändring direkt och krävde storstrejk.
Tidningarna skildrade händelsen olika och den största skillnaden fanns mellan den vänstersocialistiska tidningen Politiken och den högerorienterade tidningen Svenska Dagbladet. Särskilt när det kommer till polisens agerande vid upploppet på Gustav Adolfs torg. Politiken menade att de fredliga demonstranterna som bara ville ha bröd och frihet möttes av vilddjur, och gestaltade händelsen som ”mass-slakt.” Svenska Dagbladet menade å andra sidan att demonstranterna bestod av ligister som bara ville förstöra. De menade även att det var oundvikligt att några människor fick blessyrer eftersom folkmassan var våldsam. Annars hade situationen förvärrats ytterligare.
Även i polisprotokollen är motsättningarna tydliga då ord står mot ord. Konstaplarna menade att de anhållna männen brukat våld och kastat sten medan de anhållna menade att de inte ens visste att demonstrationen skulle äga rum och absolut inte skrikit och skränat eller kastat sten. Männen som anhölls nämns i flera av tidningarna, oftast endast i förbifarten. Det faktum att endast två personer anhölls av polisen skulle kunna tyda på att upploppet inte var så allvarligt som det målats upp av medier. Vänstermedier framställde demonstranterna som fredliga och ordningsmakten som hänsynslösa medan högermedier hävdar motsatsen.
Tidningarnas politiska intressen märktes på det sätt som artiklarna var skrivna på. Politiken, som förespråkade revolution, hade en stridslysten framtoning och uppmanade till handling och revolt genom kraftiga slagord som ”leve gatans parlament!” och ”Det ropas på hämnd!” Svenska Dagbladet och Aftonbladet hade däremot ett intresse av att tona ned händelsen för att inte lägga mer ved på elden. De tar ställning för polisen och deras agerande med motiveringen att det var nödvändigt för att upprätthålla ordningen.
Politiken uppmanade dagen innan till arbetsnedläggelse och demonstration och satte sig emot den gamla socialdemokratin som inte vågade ta ut svängarna. Därmed skulle vänstersocialisterna föra kampen på egen hand.
Det är tydligt att Z. Höglund tog inspiration från det ryska exemplet, då han talade om att högern använde sig av tsariska metoder och uppmanade till revolution. Under riksdagens interpellationsdebatt fick Branting svar på sin fråga om allmän rösträtt av statsministern, som motsatte sig förslaget på grund av de rådande tidsförhållandena. Detta var förmodligen en signal för vänstersocialisterna på att debatt inte skulle lösa problemet utan att det krävdes handling. I Dagens Nyheter tydliggjordes det att högerfalangen inom SAP lämnat öppet för arbetarna själva att bestämma om arbetsnedläggelse, medan vänsterfalangen sänt ut en uppmaning till arbetsnedläggelse då det underliggande syftet var demonstration vid Gustav Adolfs torg.
4.2. Diskussion
Att skriva denna uppsats har varit en lång process. Eftersom materialet till stor del är inhämtat från två olika platser, Stockholms stadsarkiv och Kungliga Biblioteket, tog insamlingen av information lång tid. På Kungliga Biblioteket fick vi handskas med stora mängder information då tidningsartiklarna var väldigt utförligt skrivna. Detta innebar problem för oss då det var svårt att spara informationen på ett smidigt sätt. Då vi endast ville ha ut stycken av de långa artiklarna ville vi inte använda oss av Kungliga Bibliotekets system med dyra utskrifter utan testade istället att fotografera och anteckna diverse stycken. På Stockholms stadsarkiv gjorde vi dock en del utskrifter. I efterhand kan vi konstatera att det tog för lång tid att anteckna och var smidigare samt tydligare med utskrifter, särskilt med tanke på det gammelsvenska språket. Eftersom detta stadium tog lång tid kom vi igång relativt sent med själva uppsatsskrivandet.
Vi vände och vred länge på om vi skulle ha en eller flera frågeställningar. Vi var väldigt intresserade av möjliga orsaker bakom händelsen på Gustav Adolfs torg, särskilt med tanke på de oroligheter och revolutioner som hade pågått i övriga Europa. En revolution hade även kunnat hända i Sverige då det var mycket missnöje och händelsen på Gustav Adolfs torg är en del i detta. Om vi skulle ha haft en frågeställning gällande orsaker hade svaret förmodligen baserats på indicier och antaganden snarare än fakta. Därför valde vi istället att endast ha en frågeställning om hur händelsen skildrades. Dock undersökte vi även artiklar från tidningarna samma dag som händelsen ägde rum. Då fick vi fakta kring hur det politiska klimatet såg ut strax innan upploppet och därmed kortsiktiga orsaker baserade på medias skildringar.
Vi är väldigt nöjda med vår avhandling och fakta vi fick fram från arkivhandlingarna. Det var en annorlunda metod gentemot det vi har gjort tidigare eftersom vi denna gång skrev ”egen historia” från ursprungsmaterial. Tidningarnas färgstarka artiklar skiljde sig mycket från varandra vilket gav underlag för intressanta iakttagelser. Dock skulle det ha varit intressant med en djupare analys och knyta samman bakgrunden och händelsen.
Käll- och litteraturförteckning
Källor
Otryckt material
Stockholms stadsarkiv
Tid: 5 juni 1917. 0023/Överståthållarämbetet för polisärenden 3, Kriminalavdelningen/F IV a : 450/Akt 1426
Tryckt material
Kungliga Biblioteket
Aftonbladets kvällsbilaga 1917-06-05, Statminister Swartz svarar hr Brantings interpellation
Aftonbladet 1917-06-06, Gatans parlament
Dagens Nyheter 1917-06-05, Högern om ”nyorienteringen”
Dagens Nyheter 1917-06-06, Svårartade kravaller utanför riksdagen vid hr. Swartz´ svar på interpellationerna
Politiken 1917-06-05, Inför svaret
Politiken 1917-06-06, Blodbadet på Gustaf-Adolfs torg
Social-Demokraten 1917-06-06, Ett massmöte utanför Folkets Hus
Social-Demokraten 1917-06-06, Stark rörelse i andra kammaren. Då händelserna på Gustaf Adolfs torg blir kända där.
Svenska Dagbladet 1917-06-06, En stark ordningsmakt till mötes
Svenska Dagbladet 1917-06-06, En äldre man svårt sabelhuggen
Svenska Dagbladet 1917-06-06, Polisen gör chock mot massan
Svenska Dagbladet 1917-06-06, Svåra gatukravaller i Stockholm
Litteratur
Norborg, Lars-Arne, 170 år i Sverige: svensk samhällsutveckling 1809-1979, [Esselte studium], [Solna], 1982
Nyström, Hans & Nyström, Örjan, Perspektiv på historien A, 1. uppl., Gleerup, Malmö, 2001
Elektroniska källor
Nationalencyklopedin
Generalstrejk. http://www.ne.se/lang/generalstrejk, Nationalencyklopedin, hämtad 2010-10-27.
Ryska revolutionen. http://www.ne.se/lang/ryska-revolutionen, Nationalencyklopedin, hämtad 2010-10-27.
Populär Historia
1917-18 Sverige i uppror. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1330, Populär Historia, hämtad 2010-11-02
[1] http://www.ne.se/ryska-revolutionen 2010-12-14
[2] Aftonbladet, Dagens Nyheter, Politiken, Social-Demokraten och Svenska Dagbladet
[3] L. Norborg
[4] L. Norborg
[5] H, Ö. Nyström
[6] H, Ö. Nyström
[7] H, Ö. Nyström
[8] Populär historia, http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1330, 2010-11-4
[9] 1917 Politiken var vänstersocialistisk för att senare bli kommunistisk
[10] Politiken, 5/6, Inför svaret.
[11] Politiken, 5/6, Inför svaret
[12] 1917 var Aftonbladet högerorienterad
[13] Aftonbladet, kvällsbilaga 5/6, Statminister Swartz svarar hr Brantings interpellation
[14] Aftonbladet, kvällsbilaga 5/6, Statminister Swartz svarar hr Brantings interpellation
[15] 1917 var Dagens Nyheter liberal
[16] Dagens Nyheter 5/6, Högern om ”nyorienteringen”
[17] Dagens Nyheter 6/6, Svårartade kravaller utanför riksdagen vid hr. Swartz´ svar på interpellationerna
[18] Politiken 6/6, Blodbadet på Gustaf-Adolfs torg
[19] Politiken 6/6, Blodbadet på Gustaf-Adolfs torg
[20] Politiken 6/6, Blodbadet på Gustaf-Adolfs torg
[21] Dagens Nyheter 6/6, Statsministersvaret i andra kammaren. En författningsdebatt med orosinslag.
[22] Social-Demokraten var en socialdemokratisk dagstidning 1917
[23] Social-Demokraten 6/6, Stark rörelse i andra kammaren. Då händelserna på Gustaf Adolfs torg blir kända där.
[24] Social-Demokraten 6/6, Ett massmöte utanför Folkets Hus
[25] Social-Demokraten 6/6, Ett massmöte utanför Folkets Hus
[26] Medlem i Socialdemokratiska Vänsterpartiet
[27] Social-Demokraten 6/6, Ett massmöte utanför Folkets Hus
[28] Strejkens högsta stadium är generalstrejk, en storstrejk som förlamar hela samhällsproduktionen, http://www.ne.se/lang/generalstrejk
[29] Social-Demokraten 6/6, Ett massmöte utanför Folkets Hus
[30] Svenska Dagbladet var högerorienterad år 1917
[31] Svenska Dagbladet 6/6, Svåra gatukravaller i Stockholm
[32] Svenska Dagbladet 6/6, Svåra gatukravaller i Stockholm
[33] Svenska Dagbladet 6/6, Polisen gör chock mot massan
[34] Svenska Dagbladet 6/6, En stark ordningsmakt till mötes
[35] Svenska Dagbladet 6/6, En äldre man svårt sabelhuggen
[36] Aftonbladet 6/6, Gatans parlament
[37] Aftonbladet 6/6, Gatans parlament
[38] Stockholms stadsarkiv, Akt 1426
[39] Stockholms stadsarkiv, Akt 1426
[40] Stockholms stadsarkiv, Akt 1426
