What Hitler really wants

Det finns ingen gräns för vad som är och inte är propaganda. Alltifrån enkla fotografier av glada och vinstrusiga hockeyspelare till detaljerade presentationer över varför judar är källan till all ondska kan vara propaganda. Men det är viktigt att förstå att all propaganda inte måste vara dålig. Även om vi aldrig riktigt kan veta vad tränaren hade för avsikter när han lade upp lagfotot från den där cupen så behöver han inte ha haft onda baktankar. För laget betyder den enhet, men den kan egentligen betyda vad som helst beroende på situation och målgrupp. Poängen med propaganda är att den ska påverka.

Av samma anledning kan propaganda ofta också vara komplett oförståelig i andra sammanhang än det avsedda. What Hitler really wants, en sovjetisk propagandafilm från andra världskriget, skapade under brinnande konflikt precis det hat och fruktan för tysken som den var avsedd att göra. Idag skulle åtminstone jag knappast känna någon vidare lust att slå ihjäl tyskar oavsett om videon visades på TV eller trycktes upp i ansiktet på alla landets reklamskyltar.

Hitler återges som en kort och fyllig man, bakslug och ondskefull, krokryggad och mordisk. Han är fullkomligt nedblodad och bär runt på en lika blodig yxa, horn och huggtänder och små pliriga ögon. Medan han vandrar runt i ett landskap av gravstenar talar en kraftig mansröst om hur nazisterna vill ge de ryska jordarna till kulaker och all makt till kapitalister. Ord och bilder på kapitalister används med antydan att de är onda och sammarbetar med nazisterna. I slutet av den första videon sägs världens arbetare ha ett gemensamt budskap; Speak to fascists in the language of fire. With words of bullets and bayonets of wit.

I de tre nästkommande videorna beskrivs tyskarna gång på gång som monster med huggtänder, smådjävlar eller rovdjur som lever på andras bekostnad. I en video kastar Hitler, förskräckt av pakten mellan Storbritannien och Sovjet, en bomb för att få nog med dödskallar för att kunna nå upp till de jättelika allierade soldaterna som ska skaka hand. Han klättrar upp på dödskullen men kläms ihjäl i de allierades handslag.

Filmen släpptes under andra världskriget och dess syfte är uppenbart – att svartmåla tyskar. Skillnaden mellan denna och dagens Red Bull-reklamer är att den innehåller betydligt mycket mer desinformation. Hitler hade ingen särskild relation till ”kapitalister” utan styrde snarare tysk industri efter tycke och vilja. Men eftersom resterande delar av det sovjetiska samhället stigmatiserar kapitalister som dåliga är det lätt att sammanföra Hitler och kapitalisterna för att generalisera de båda som ondskefulla. ”Vi måste samverka mot Hitler och dem.” För att få perspektiv på vi och dem-mentaliteten som eftersöktes så råkade den lilla detaljen att britterna är Europas finanskungar undvaras i ”Ett mäktigt handslag.” Britterna var istället välbehövliga och vänligt sinnade allierade. Sammanhanget är egentligen inte så viktigt, utan det viktiga är att kontexten skapar en känsla av legitimitet och angripenhet från ett yttre hot. Det är vi mot dem.

Till skillnad från Red Bull och hockeytränaren så har den sovjetiska staten fullkomlig kontroll över informationsflödet till målgruppen. Därför skapas ett perspektiv på kriget som blir prejudicerande för alla och på vad som är den ”korrekta” synen. På grund av dagens avsaknad av stater med total medial kontroll i västvärlden och det snabba informationsflödet skiljer sig detta från dagens metoder av masspsykologi (bortsett från några kvarvarande totalitära stater som Nordkorea). Idag så är det lite svårare att ljuga en befolkning rakt upp i ögonen att invånarna i Frankfurt lever i ständig terror när man kan göra en bilfärd genom staden i Google Earth eller söka upp ett nummer för att beställa ett internetabonnemang därifrån.

Även om man inte ofta ser uppmaningar att mörda någon människa så behöver inte desinformation vara utdött idag. Aktuell propaganda och desinformation kan fortfarande få våra hjärtan att brinna. Kampvisorna på gamla Råsunda (Nu ska vi gå på skansen och se på alla Djurgårds-apor *tralalalala*) och antingen internet-världen eller regeringens desinformationer om invandringens ekonomiska nytta i Sverige. Rapporter från ena sidan säger bu medan den andra säger bä i en kakofoni av positiva och negativa argument i en tävling om att hetsa upp flest människor.

Även om propagandan idag inte ljuger på samma nivå som 1942 så är det samma principer som gäller. Simpla, fångande och viktigast av allt idealiserande bilder är på tapeten, och precis som då är de endast effektiva vid rätt tillfällen. Desinformation är idag på grund av det snabba informationsflödet oftare positiv än negativ. Förändringen är uppenbar. Till skillnad från andra världskrigets fruktan för behornade tysk-nazist-demoner så frågar man istället Wasa om vi verkligen är vad vi äter eller Red Bull om jag kan spara några slantar på nästa fallskärmshopp…

To Russia with Propaganda

En essä om den fördolda propagandan i Bondfilmer

From Russia with Love producerades i en tid då det pågick mycket i världen. Kuba-krisen hände samma år som Russia With Love gick upp på biograferna och spänningarna mellan Ryssland och USA var oerhört stora. James Bond är en västerländsk hjälte, och med det menar jag att han symboliserar mycket av det västvärlden står för. Han har på något sätt blivit en ikon för vår typ av samhälle. From Russia with Love är inte avsedd som propaganda (troligtvis) men det existerar tydlig avsiktlig propaganda i filmen.

I de första scenerna visar filmen ett kargt ryskt landskap där tittaren får se dystra miner. Det här är tänkt att fungera som propaganda, att de ryska medborgarna är egentligen inte nöjda med sitt samhälle. I nästkommande scener så visar man ett febrilt, levande och klimatmässigt attraktivt England. Det här bildar en kontrast där Ryssland och ryssarna ses som undervärdiga engelsmännen och England och det kan förstärka många västlänningars självbild som västerländska medborgare. Bara genom att uppvisa differentierade klimat kan man förmedla oerhört sublim propaganda.

Människorna rent allmänt porträtteras olika. När Sean Connery träder in i den ryska ambassaden bemöts han av en ilsken kommunistisk byråkrat som upprepar en mening tre gånger. Sean Connery avlöser sedan en komisk vits och sedan spränger han ambassaden. Det här är en nidbild av ryssar. Att de är ständigt arga, ofta hjärntvättade av kommunistpropaganda och Kreml samt att de är humorlösa. Engelsmännen å andra sidan är ofta humoristiska och tänker självständigt. Det är inte bara James Bond som porträtteras på det här sättet utan hela MI6-administrationen (M, Miss Moneypenny) har karaktärsdrag som är betydligt mer attraktiva än ryssarnas. Till exempel är Specters motsvarighet till MI6-chefen M en vrickad tant med en otvivelaktig hänsynslöshet. Hon har dessutom gjort avkall på allting som gör en kvinna en kvinna (enligt västerländska mått), dvs. sexualitet. Hon bär mansuniform, har överdrivet uppsatt hår och är oerhört kort. Alla västerländska kvinnor är sexuellt klädda, utsläppt hår (symbol på frihet?) och är långa. Sexualitet är något som inte är kopplat till just västerlandet utan förekommer i alla samhällen där det finns män. När båda sidor avbildas på olika sätt kommer tittarna att föredra den mer tilltalande avbildningen, vilket innebär att filmen kan skapa opinion i länder som står och velar (öst/väst). Skickar man in en Bond-film som From Russia With Love i strategiskt viktiga länder såsom Turkiet och östeuropeiska länder så kan man göra befolkningen mindre inställsam mot ryssarna och då har propagandan fyllt sitt syfte.

Ett annat exempel på propaganda är hur dåliga skyttar ryssar är. De missar alltid sina mål och i eldstriden i slutet av filmen så ligger tiotals skjutna ryssar på marken medan amerikanerna inte har en enda soldat. Den enda som dör som står på Bonds sida blir lönnmördad och inte dödad i en direkt konfrontation. Det visar också på vilken avsaknad av moral som de ryska soldaterna har, att de slutför sitt uppdrag med smutsiga och oetiska medel (som att mörda någon i kallt blod).

Något annat väldigt intressant i dessa Bond-filmer är att Bond alltid har s.k. Gadgets. Det är de nyaste, coolaste föremålen som kommer hjälpa honom på hans uppdrag. I varje film presenterar man nya föremål med funktioner som får tittaren att häpna. Det här fick mig att tänka på hur de senaste trenderna skapas i västvärlden. Iphone kom ut år 2007 och det var mobilen på allas läppar. Det var en av de första riktiga Smartphones som släpptes på marknaden och den hade många unika funktioner. Blott ett år efter lanseringen av första iPhone så kom den uppgraderade iPhone 2.0 ut med ännu bättre prestanda samt en hel drös nya funktioner, på samma sätt som Bond-filmer presenterar sina gadgets.

Den här teknologiska utvecklingen hänger ihop med det tillväxtbaserade samhälle vi lever i. Vi vill ha ännu mer, ännu coolare objekt i vår vardag, vi vill ha en nästan exponentiell teknologisk utveckling. Det finns ingen ände. James Bond-filmerna tillfredsställer vår hunger efter någonting som får oss att fullständigt häpna av förtjusning genom att uppvisa dessa ofta fiktiva gadgets som James Bond använder under sina uppdrag. Ryssarna å andra sidan har inget att ståta med. De har generiska kostymer på sig, generiska vapen. De har helt enkelt inga prylar eftersom deras samhälle inte förespråkar innovativitet och frihet. Ryssarna har ingen motsvarighet till Q, som skapar produkter på löpande band som ofta är helt överflödiga, men visar ändå på att han har en frihet att producera vad han vill. Det är knappast så att hans överordnade (metafor för staten) säger åt honom att skapa en handväska med en explosiv felspärr utan han är en egen aktör som skapat något av egen vilja. Det här är en symbol för den ideologiska meningsskiljaktigheten mellan Väst och Öst, liberalismen kontra kommunismen. 

First Strike Gulf War Air Campaign

Material: First Strike Gulf War Air Campaign
                  https://www.youtube.com/watch?v=TsncQ6O4wYw
Hämtad: 2013-03-14

Det instrument för propaganda som framgår mest tydligt i filmen är hur själva reportaget är upplagt. Genom bakgrundsmusiken framgår det tydligt hur nyhetsbyrån vill lyfta fram flygplansbombningarna av Bagdad som något häftigt. Musiken har en spännande, fräck och actioninriktad ton för att ge en klart lättare ton av själva kriget. Detsamma gäller för reportens retorik som står på ett hangarfartyg under vad som verkar vara lyft av stridsflygplan. Han skriker för att försöka överrösta flygplanen samtidigt som han talar om planens och piloternas sofistikerade teknik och skicklighet; troligtvis i syftet att framställa det hela i en lättare och mer spännande ton, inte helt olikt en actionfilm.

Bilderna lyfter fram, likt musiken, en distanserad insats med mindre risker. De ända bilder som förekommer är på flygplan, lyckade bombningar och luftvärnsrobotar i aktion. Bilderna är mycket rena i bemärkelsen att tittaren inte får någon reell uppfattning kring konsekvenserna i form av exempelvis skadad infrastruktur eller sårade människor. Ingen beskjuts (förutom byggnader och fordon som knappt går att urskilja), ingen skadas och ingen människa ser ut att vara utsatt för skarp eld över huvud taget.  Flera av bilderna är dessutom tagna under tider då strid inte förekommer vilket även det ger en mycket lugn, ofarlig och steril bild av insatsen. Exempelvis visas inte en enda bild när ett plan blir beskjutet eller när det är i en riskzon, istället filmas alla plan i säkert luftterritorium eller på ett hangarfartyg.

Den enda bild som faktiskt visar på beskjutning från Iraks håll är på, enligt reporten, luftvärnsrobotar som beskjuter amerikanska bombplan. På grund av videons låga kvalité är det osäkert om videon över huvudtaget är äkta. Klippet är kort och kan i princip föreställa vad som helst. Det kan vara förfalskat, manipulerat, taget ur sitt sammanhang eller helt enkelt oäkta. För en tittare som ej är kunnig inom området är det i princip omöjligt att avgöra materialets äkthet.

Detsamma gäller för alla klipp som visar på någon form av beskjutning. Ingen kontext ges till bilderna och vad som beskjuts, när, var eller av vem framgår inte. Detta material som visar på amerikanska och brittiska bombningar av irakiska mål kan likväl vara manipulerat eller på annat sätt falskt.

I och med hur rapporterandet framställs kan kriget framstå som en mindre farlig insats, likt hur man lätt distanseras från de negativa konsekvensera av en våldsam film tack vare ljudupplevelsen och det visuella. Nyhetsbyrån vill framställa en steril bild av kriget och försäkra tittaren om att det finns lite att oroa sig för i och med kriget; kriget verkar ju trots allt inte vara värre än en actionfilm.

Filmen riktar sig troligtvis till en ganska ung publik men inte barn då reportaget visas på en nyhetskanalen och inte som exempelvis en utbildningsfilm. Spänningen och rafflet kring stridsflygplanen och insatsen är framställda på sådant sätt att unga individer skulle kunna tänkas lockas av dramat. Reporten är dessutom ung och som sagt placerad mitt på ett hangarfartyg. Detta är troligtvis i syftet att framställa reporten, och därmed tittaren, som en del av spänningen och handlingen. Dock inte en farlig sådan i och med att reportagets ton gör att reporten och tittaren som sagt snarare verkar vara en del av en actionfilm eller ett datorspel, istället för ett regelrätt krig.

Konsekvensera av dessa sterila bilder som visades i reportaget är att allmänheten med största sannolikhet fick en skev bild av konsekvenserna för både civilbefolkningen i Irak och Kuwait.[1] I och med att de flesta bilder från Irak enbart visar på otydliga och sterila flygplansbombningar av irakiska mål kom det knappast riktigt till känna att stora skador på den irakiska civilbefolkningen och infrastrukturen vållades.[2]

Under flygplansattackerna som kallades The Gulf War air Campaign erhöll infrastrukturen i Irak stora skador. 15-18 (varierande beroende på källa) av Iraks 20 kraftverk skadades så att de inte hade möjlighet att drivas eller blev helt förstörda. [3] Detta hade självklart stora konsekvenser för den irakiska befolkningen vilket inte framkommer i majoriteten av den rapportering om bombningarna som förekom i västvärlden under tiden för kriget. Faktum var att Europeiska Unionen deklarerade humanitära insatser i Irak 20 mars 1991 i och med de stora skadorna som flygräderna hade åstadkommit.[4] Flygräderna startade 17 januari och avslutades 23 februari 1991.[5]

Propagandan är negativ då den inte ger upphov till några egentliga fördelar. Positiv propaganda är sådan som på något sätt kan, eller åtminstone har i syfte att, skydda mottagaren. Filmer som Duck and Cover är exempel på propaganda som kan anses vara positiv i och med att budskapet som framgår skyddar eller har i syfte att skydda mottagaren.[6]

Varför framställdes då den här propagandan? Det enkla svaret är att ledarna i västvärlden (den Kuwait-allierade koalitionen bestod av USA, Storbritannien, Frankrike och Kanada5) som förespråkade ett deltagande i kriget ville behålla opinionen på sin sida. Om nyheter från ett krig som påminner mer än en film eller ett datorspel når befolkningen kommer de naturligtvis inte gå emot kriget lika mycket som om de såg bilder på döende människor. Nyhetsrapporteringen är ju den bild som civilbefolkningen får av kriget och om den bilden är steril, ofarlig och actioninriktad kommer befolkningen uppfatta kriget som sådant: ofarligt.

Det mesta av materialet från Gulfkriget kom från militären, eftersom de hade möjlighet att filma händelserna. Militären hade dessutom möjligheten att tillåta eller neka journalister till att arbeta i området eftersom militären kunde anse det vara för farligt.[7] I och med att militären styrdes av sina respektive ledare i västvärlden var det möjligt för den politiska ledningen att indirekt styra medierapporteringen. Den överväldigande majoriteten av all nyhetsrapportering kom från stora västerländska och internationella nyhetsbyråer som CNN och BBC. Därmed fick rapporteringen en särskild vinkling och tendens i och med att det inte fanns mycket annat material att tillgå. Nyhetsbyråerna har även som intresse att sälja sina reportage. En mer spännande bild av kriget kan locka fler tittarsiffror än om hemska bilder visades vilket kan vara en ytterligare förklaring till rapporteringens form.

Denna form av reportage skiljer sig från exempelvis Vietnamkriget då nyhetsmaterial från långt mer individuella källor förekom. Nyhetsmaterialet kunde därmed visa på negativa sidor av kriget såväl som på positiva. Detta ledde till möjligheter för en större opinion att växa då befolkningen fick en annan uppfattning av kriget; oftast en sämre sådan.[8] Så var inte fallet under Gulfkriget då en mer ensidig, propagerande bild, som exemplet visar, lyftes fram. 1

---

[1] http://www.americanforeignrelations.com/O-W/Television-The-persian-gulf-war.html#b%23ixzz1uKXkqB1I 2013-03-24

[2] Thomas Y. Canby. "After the Storm". National Geographic 1991 augusti, Vol.180, No.2

[3] http://www.hrw.org/reports/1991/gulfwar/CHAP4.htm 2013-03-16

[4] http://www.casi.org.uk/info/undocs/s22366.html#log 2013-03-16

[5] http://en.wikipedia.org/wiki/Gulf_War_air_campaign 2013-03-23

[6] https://www.youtube.com/watch?v=IKqXu-5jw60 2013-03-17

[7] http://www.museum.tv/eotvsection.php?entrycode=warontelevi 2013-03-20

[8] Dokumentärserie: Världens händelser: Julbombningarna 1972. SVT. 2011

Vilse i pannkakan – Storpotäten

INLEDNING

Under 1970-talet var kulturradikalismen ett faktum och var en del av den vanliga svenskens vardag. Teater skulle kliva ner från dess podium som proletärernas nöje och musik skulle öppet kritisera, utan några som helst subtexter. Television i Sverige var då mer strikt, familjerna hade endast två kanaler och dessa skulle agera lärare inom samhällskunskap och leverera lärorik underhållning. Inget skulle undkomma den sociala kommentaren staten ville få fram, dokumentärer om revolutioner i fjärran länder och folks kamp generellt sett var hjärteämnen för svensk TV på 70-talet. Vi tänker oss dock kanske mest på huruvida man sände barnprogram då, som nämndes tidigare så var kulturradikalism ett vanligt inslag i all form av media och kulturrelaterat. [1] [2]

PROGRAMMETS SYFTE

Barnprogrammet ”Vilse i Pannkakan” var inget undantag, det är ofta ansett vara det konkreta exemplet på hur nära inpå kulturradikalismen sökte sig till svenskarna. Det har anklagats för att ha traumatiserat en hel generation på grund av dess bisarra berättarstil och programledaren Staffan Westerbergs underliga framtoning gentemot tittarna. Det som dock ofta undkommer programmets kulturella och även psykologiska effekter så har dess politiska tendenser och effekter inte fått ett lika starkt fotfäste i diskussionen. [3]

STORPOTÄTEN - KARAKTÄREN

En återkommande karaktär som ansågs vara hotfull och illa tyckt om var ”Storpotäten”. En bufflig, grymtande och egoistisk (främst ekonomiskt) potatis som i korta inslag fick fram sitt budskap; girighet är dåligt. Alltså är då kapitalism dåligt? Eller vad vill de få fram med Storpotäten? Det finns en glasklar tendens som pekar på att Storpotäten är kapitalismen personifierad och med hjälp av honom ska barn i Sverige under 1970-talet lära sig att kapitalism är dåligt. Kort och gott.

STEREOTYPEN - NIDBILDEN

Rösten som Storpotäten fått tingar åt en aningen överklass, låter lite som en karikatyr av den stererotypiska storkapitalismen, lite bufflig, lite överdådig. Han ska enligt sin lila monolog köpa filtar till sitt potatisland, så dem klarar sig över vintern. På så vis kan han då få många potatisar, potatisar som han kan stoppa i sin egen ficka. Om det inte är den klassiska nidbilden av storkapitalisten, vad är då?

TONEN – DET UPPENBARA

Staffan Westerberg avslutar inslaget med att fortsätta berätta om att Storpotäten försvann sedan in i storstadsvimlet, ”Antagligen för att köpa fler filtar till sitt älskade potatisland, Bläh!” Det där sista ”Bläh” sätter tonen på klippet, kapitalister är äckliga. Varför åker Storpotäten bil? Varför påpekar dem det i början? Är det en självklarhet att alla kapitalister åker bil, bara för att de har råd? Bara en intressant tanke som slår en när man börjar kolla efter detaljerna.

Tonen som programmet sätter har påpekats vara vänstervriden men det har möts med avslag från skaparna. Man kan argumentera för deras del eftersom under 1970-talet var det en vänstervåg i Sverige vare sig många säger si eller så. Medan ett barnprogram med uppenbara vänstertendenser kan anses vara motiverande till att ifrågasätta dess intentioner, det är förvisso rätt det med. Ett barnprogram med starka politiska tendenser är ansett vara propaganda och det är med all rätt.

 Det är barnen som är målet för denna sorts propanganda, måla ut ”fienderna” på ett sätt som barnen lätt kan förnimma när de blir äldre. I detta fall betingar man dessutom Storpotäten som någonting farligt och skrämmande, det kanske inte märktes då men sådant kan sätta sina spår för resten av livet. Det beteende Storpotäten har kommer senare betingas som fel eftersom den karaktär de har lärt sig associera det med var farlig. Inte nog med att karaktären i sig framstår som skrämmande, programledaren pekar praktiskt taget ut Storpotäten som farlig och fel (som nämndes ovan).

 Det är klar desinformation eftersom budskapet som detta klipp vill få fram är konstruerat så barnen ska kunna samla dess intryck med lättja, de ska inte behöva övertänka för att assimilera informationen. Det gör att stereotypen måste vara överdriven för att underlätta intaget av information, vilket gör att sättet kapitalismen utmålas som är stereotypisk och i realiteten felaktig.

Källförteckning:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vilse_i_pannkakan

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturradikalism

http://www.expressen.se/nyheter/dokument/det-politiserade-70-talet--en-myt/

---

[1] http://www.expressen.se/nyheter/dokument/det-politiserade-70-talet--en-myt/

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturradikalism

[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Vilse_i_pannkakan

Barnkultur under 70-talet – underhållning eller propaganda?

Propaganda har i alla tider använts av makthavare, av religioner och i krig som ett effektivt sätt att skapa sympati för en persons eller grupps särskilda intressen. Inom begreppet ryms allt från kyrkans korståg till Nordkoreas antiamerikanism. Propaganda kan ta sig uttryck i många olika former. Allt från enorma affischer med slagord och tydliga nidbilder till mer subtila och oskyldiga saker som barnprogram och serietidningar.

          Ett av de mer undangömda exemplen på propaganda är Rune Andréassons välkända serietidning Bamse världens starkaste björn som började publiceras under sent 60-tal som en serietidning riktad till barn. Andréassons berättelse delar likheter med ett annat barnprogram under 70-talet: Vilse i pannkakan. Både Bamse och Vilse i pannkakan uppvisar ett vänstervinklat tankesätt, och båda presenterar en, för en vuxen tydlig, nidbild av kapitalister.

            I Bamse finns den girige och omoraliske Krösus sork och i Vilse i pannkakan representeras den onda kapitalisten av Storpotäten som enbart ser till sina egna intressen och bara odlar potatis för att stoppa i egen ficka, så han kan bli ännu större.[1] [2] Men varför skapades två vänstervridna barnserier så kort tid efter varandra, och vad hade de för syfte? För att förstå detta måste vi gå tillbaka till slutet av 60-talet.

            Under sent 60-tal och under hela 70-talet drar det som kom att kallas för vänstervågen över västvärlden. Bakgrunden till varför vänstervågen uppstod är omtvistad men enligt en historiematerialistisk synvinkel är den mest betydelsefulla faktorn antagligen ungdomens starka känslor rörande Vietnamkriget, där man ifrågasatte stormakten USA:s rätt att blanda sig i en inrikesangelägenhet i Vietnam. Historieidealisterna påtalar troligen snarare hippierörelsens idéer om fred och kärlek som tog sig uttryck i populärkulturen, med John Lennons Imagine och Happy X-mas (War is over) i täten, som den mest betydelsefulla faktorn.[3]  

          Kombinationen av den både inhemska och globala kritiken mot USA tillsammans med att populärkultur världen över tog starkt avstånd från krig och Vietnamkriget i synnerhet gjorde att 40-talistgenerationen vände sig bort från USA och istället såg mot Sovjet och Kina. [4] I Bamses skola i ett nummer från tidigt 70-tal beskrivs exempelvis den kinesiska revolutionen i positiva ordalag:

I Beijing finns världens största torg [...] Den himmelska fridens torg. Där samlades den 1 oktober 1949 miljoner människor för att höra Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina. Landet var befriat från de krigsherrar, affärsmän och utlänningar som tidigare styrde. Före denna befrielse svalt vissa år många miljoner människor ihjäl. Efter 1949 har man delat på maten mer rättvist och ingen svälter. Det är en av 1900-talets viktigaste händelser - var fjärde människa på jorden är ju kines.[5]

          Den bild av revolutionen som här presenteras för barnen är starkt idealiserad. Här porträtteras även affärsmän återigen som något negativt som Kina blivit ”befriat” ifrån. Rune Andréasson är här uppenbart partisk och tar ingen hänsyn till tendenskriteriet. Han väljer att medvetet lyfta fram en positiv bild av Mao och revolutionens konsekvenser, och utelämnade helt de många offer som krävdes i kollektiviseringen av landet.[6]

           Med bakgrundsinformationen om vänstervågen går det nu att besvara utgångsfrågan: ”varför skapades de just då och vad var deras syfte?”. Eftersom stora delar av kulturvärlden som sagt präglades av de nya idéer hippiekulturen förde med sig, och en allmänt anti-USA stämning rådde i stora delar av västvärlden så kom även svensk kultur att präglas av dessa nya idéer. Som en motpol till det kapitalistiska USA, som man ville kritisera, lyftes socialismens och kommunismens solidaritet fram i enlighet med hippiekulturens värderingar. Här blev det således viktigt för kulturpersonligheter att indoktrinera den kommande generationen i den rådande USA fientligheten. Ur denna ambition skapades därför Bamse och Vilse i pannkakan med onda kapitaliseter och budskap om solidaritet och rättvisa.

         Idag har Bamse fått en klart nedtonad politisk färgning liksom andra nutida barnprogram. Dock har inte ambitionen att använda barnprogram som ett verktyg för propaganda förändrats. Så sent som 2011 var Bamse åter utsatt för hård kritik – nu för sitt samarbete med Migrationsverket. Här visar Bamse att det inte är så farligt att få avslag på sin asylansökan, man får ju träffa sin familj och sina kompisar igen när man kommer hem.[7] Återigen en starkt förenklad och idealiserad bild av verkligheten. Dock ej längre vänstervriden.

---

[1] Krösus sork. http://tinypic.com/view.php?pic=2j4ehic&s=6 , http://tinypic.com/view.php?pic=34gxdh5&s=6 2013-03-19

[2] Storpotäten. http://www.youtube.com/watch?v=WTZ43x9Gii8 2013-03-19

[3] Larsson, A H. Vänstervågen. http://www.ne.se/article/article.jsp?i_art_id=346913&originalURI=/v%25C3%25A4nsterv%25C3%25A5gen 2013-03-19

[4] Ibid.

[5] Bamses skola: Kina. http://i47.tinypic.com/24ph3km.jpg 2013-03-19

[6] Lundahl B. Kina. http://www.ne.se/kina/historia/folkrepubliken-den-socialistiska-omvandlingen-av-landet 2013-03-19

[7] Bamse och migrationsverket. http://www.dagenskonflikt.se/wp-content/uploads/2011/05/bamse_liten-14-28-29.pdf  2013-03-19

The office war of information

1942 bildade usa the office of war information som gjorde att de kunde kontrollera media genom filmer, bilder och radioprogram där de motiverade människor att delta i kriget och för att mana det amerikanska folket mot en patriotisk syn. (http://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Office_of_War_Information Datum 2013-03-24)

”This is the enemy” lyder texten under bilden på en hand som driver en dolk igenom bibeln. På ärmen så syns tydligt nazisternas symbol. Upprörande och motiverande blir bilden för de kristna amerikanerna som blint blir förargade över nazisternas respektlöshet gentemot gud. På den här tiden var kristendomen väldigt central i USA och detta gjorde att man lyckas uppröra majoriteten av befolkningen. Det väckte ett hat mot det tyska folket som inte bara beter sig illa utan går emot gud principer. Detta rättfärdigar givetvis kriget mot tyskarna.

Postern visar hur de inte lever kristet i Tyskland, eller bryter mot kristendomens normer, när de är så pass inhumana och detta skapar en gemenskap för det amerikanska folket och man vill förstöra det onda. I urminnes tider har man använt guds namn i konflikter för att motivera befolkningen.

Genom att påpeka på att nazityskland hotade kristendomen får man genas miljontals människor, att delta i kriget redo att dö för att förinta hotet mot sin tro. Genom att måla upp tyskarna som icke-troende så luras de kristna i USA att delta i kriget och hjälpa till på alla tänkbara sätt. Det intressante med detta är hur majoriteten av tyskarna var troende kristna, så egentligen blir amerikanarna vilseledda. Om de nu inte ser postern som en målning av hur nazisterna förstör kristendomens namn eller missbrukar religionen. USA bildades som ett land som skulle stå för frihet och religionsfrihet, men i och med att majoriteten av befolkningen fortfarande var kristna så träffade postern deras hjärtan.
”This is the enemy” lyder texten under bilden på en hand som driver en dolk igenom bibeln. På ärmen så syns tydligt nazisternas symbol. Upprörande och motiverande blir bilden för de kristna amerikanerna som blint blir förargade över nazisternas respektlöshet gentemot gud.
Målet med the office war var att sprida patriotism, ena folket mot fienden och sprida propaganda. Den här postern lyckas få med alla dessa delar då de enar majoriteten av folket som är kristna, den förklarar hur fienden bryter mot religionen eller förstör den. Postern lyckas definitivt sprida propaganda då den väcker oerhört mycket känslor för den som är kristen eller överhuvudtaget är emot nazisterna som försöker utrota minoriteter som judarna.

(http://en.wikipedia.org/wiki/Religion_in_Nazi_Germany 2013-03-24) http://en.wikipedia.org/wiki/Religion_in_the_United_States 2013-03-24)

KONY 2012 är missledande propaganda

Invisible Children är en amerikansk organisation som arbetar för att stoppa LRA (Lord Resistance Army), en gerillagrupp som mellan 1987 och 2006 har bedrivit gerillakrig i norra Uganda och södra Sudan. Gerillagruppen har varit som har anklagats för att ha brutit mot de mänskliga rättigheterna och har begått grova övergrepp på civila. Landguiden.se menar att LRA idag är militärt besegrat.[1] Invisible Children arbetar med att stödja krigsdrabbade områden i öst- och Centralafrika som har blivit drabbade av LRAs rörelse. I slutet av 2011 publicerade Invisible Children en 30 minuter lång film som vänder sig till unga människor världen över och uppmanar dem att engagera sig i att göra LRAs ledare Joseph Kony synlig för omvärlden och därmed kunna få ett stop på LRAs verksamhet.^[2]

Videon KONY 2012 har blivit sedd, delad, spridd på diverse sociala plattformar och omdiskuterad av miljontals människor i hela världen. Videon fick snabbt ta emot kritik som menade att KONY 2012 är desinformation och ger en förvrängd bild av situationen i Uganda. Filmen har fått kritik för att bara en tredjedel av de pengar som Invisible Children tar emot från välgörenhet och bistånd går till att förbättra situationen i Uganda, resten används för att sprida organisationens budskap. Att använda insamlade pengar indirekt är inte helt ovanligt och kan kanske därför inte heller betraktas som ett alltför stort fiasko från Invisible Children’s sida.^[3]

Det budskap som framgår i KONY 2012 ger en ensidig bild av situationen i Uganda utan nyanseringar, politisk analys eller där något djupare sammanhang eller förståelse för situationen presenteras och där väsentlig information om konflikten utelämnas. Till exempel att LRA inte hade varit aktiva i norra Uganda på över sex år när filmen publicerades. Filmen presenterar en missledande stereotyp bild av Uganda och Afrika där invånarna framställs som passiva offer vars enda räddning är västerländsk hjälp.

I filmen säger Luis Moreno Ocampo, åklagare på den internationella brottsmålsdomstolen, “we need to plan how to arrest Kony[...]the only way to stop Kony is to show him, ‘we are going to arrest you”[4]. Uttalandet av Moreno Ocampo ger en förenklad bild av en ytterst komplex konflikt. USA har gått in i Östafrika fem gånger tidigare med syfte att få tag i Kony men har misslyckats varje gång. 2011 skickade USAs president Barack Obama ut 1000 amerikanska soldater till Uganda med syftet att hitta Jospeh Kony^[5]. Ett agerande som har blivit starkt kritiserat och ifrågasatt av bedömare som undrade om en ny militär offensiv var rätt metod för att övervinna LRA[6]. Dessutom har den ugandiska regeringen i 20 år försökt bekämpa LRA och Kony.[7]

I filmen påstås det att LRA är en själslös kraft som krigar helt utan motiv. Den ugandiska journalisten Angelo Opi-aiya Izama berättar att LRAs förra ledare Vincent Otii förklarade för honom att konflikten med Ugandas president Yoweri Museveni handlar om pengar och olja.^[8] Detta kan ge perspektiv på den bild som KONY 2012 framställer. Invisible Children stödjer Yoweri Museveni och de pengar som Invisible Children skänker till Uganda går till eller genom Museveni och den ugandiska regimen. Genom KONY 2012 säger sig personerna bakom filmen vilja få stopp på civila dödsoffer och att oskyldiga, framförallt barn, dödas. Det kan dock anses vara paradoxalt eftersom Musevenis arme, som både har använt sig av barnsoldater och som har blivit anklagad för våldtäkt och sexuella trakasserier, krigar mot arméer bestående av barnsoldater.[9]

Avslutningsvis finns det mycket i filmen KONY 2012 som kan ifrågasättas. Filmen förmedlar en ensidig bild av en komplicerad konflikt och kan få tittaren att tro att konflikten kommer att upphöra så fort som LRAs ledare Joseph Kony är gripen.

Kälförteckning

Curtis, Polly och McCarthy Tom. Kony 2012: What’s the real story? hämtad: 2013-03-24 från

http://www.guardian.co.uk/politics/reality-check-with-polly-curtis/2012/mar/08/kony-2012-what-s-the-story

Landguiden.se. Herrens motståndsarme. Hämtad 2013-03-24 från

http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Uganda/Aktuell-Politik/Herrens%20motstandsarme

invisiblechildren.se. Questions and answers. Hämtad 2013-03-24 från

http://s3.amazonaws.com/www.invisiblechildren.com/critiques.html

Ssozie, Javie. Kony 2012 framställer oss ugandier som hjälplösa. Hämtad: 2013-03-24 från

http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/13/kony-2012-framst-ller-oss-ugandier-som-hj-lpl-sa

Finnström, Sverker. ’Kony 2012’ är en språngbåda för USA:s militär. Hämtad: 2013-03-24 från http://www.newsmill.se/node/43753

Persson, Daniel. Kony 2012 på gott och ont. Hämtad: 2013-03-24 från

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/kony-2012-pa-bade-gott-och-ont_6915983.svd

KONY 2012

http://www.youtube.com/results?search_query=kony+2012&oq=Kony&gs_l=youtube.3.0.35i39l2j0l8.642.1823.0.2531.6.5.1.0.0.0.51.209.5.5.0...0.0...1ac.1.unqRmJbQhSI

---

[1] http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Uganda/Aktuell-Politik/Herrens%20motstandsarme

^[2] http://s3.amazonaws.com/www.invisiblechildren.com/critiques.html

^[3] http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/kony-2012-pa-bade-gott-och-ont_6915983.svd

[4] http://www.youtube.com/results?search_query=kony+2012&oq=Kony&gs_l=youtube.3.0.35i39l2j0l8.642.1823.0.2531.6.5.1.0.0.0.51.209.5.5.0...0.0...1ac.1.unqRmJbQhSI

^[5] http://www.guardian.co.uk/politics/reality-check-with-polly-curtis/2012/mar/08/kony-2012-what-s-the-story

[6] http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Uganda/Aktuell-Politik/Herrens%20motstandsarme

[7] http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/13/kony-2012-framst-ller-oss-ugandier-som-hj-lpl-sa

^[8] http://www.guardian.co.uk/politics/reality-check-with-polly-curtis/2012/mar/08/kony-2012-what-s-the-story

[9] http://www.newsmill.se/node/43753

Kony 2012

Den femte mars 2012 publicerade organisationen Invisible Children Inc. en kortfilm som skulle informera kring Lord’s Resistance Army och deras ledare Joseph Kony. I denna film informerar organisationen om de katastrofala konsekvenserna som följde av organisation och hur landet lider av rädsla om Konys armé. Det påpekas hur farlig Kony genom att påvisa att han är placerad längst upp på ICC:s lista om personer som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Organisationen uppmuntrar i sin video människorna att sponsra en vis summa i månaden för att stödja kampen att ta fast Joseph Kony och hjälpa ugandiska folket att skydda sig emot LRA. Videon blev ett utbrott och inom enbart en vecka hade 75 miljoner människor sett videon.  Men var det verkligen sanningen som denna korta film framställde?

Efter att filmen släpptes har många kritiserat organisationen hårt för just det agerandet. Den främsta kritiken som gavs till filmen var att den förenklade situationen väl mycket vilket ledde till slut till desinformation. Flera påstående i filmen kan stämma men bilden som ges ut i denna film är väldigt förenklad. LRA beskrivs som en självständig organisation vandrar runt i norra Uganda, mördar de civila och tar till sig barnsoldater. Detta är dock inte hela sanningen. Gruppen stöddes under en lång period av södra Sudans regering som finansierade gerillan för att skapa oro i Uganda[1]. Konflikten som egentligen ligger bakom LRA är NRA:s (National Resistance Army) övertagande av makten år 1986. Yoweri Museveni, nuvarande president, störtade den dåvarande president Tito Okello som var etniskt acholi. Acholier som är en folkgrupp från Norra delen av Uganda blev då oroliga över att förlora deras dominerande plats i den ugandiska försvarsmakten men även kring de massakrerna som NRA utförde när de kom till makt. Detta ledde till att LRA motståndsrörelsen bildades år 1987. Vilket senare skapade en konflikt mellan den södra regeringen (samt olika gerilla organisationer som de samarbetade med) och Norra acholi folket.[2] Det som också inte nämns i filmen är att den ugandiska nuvarande regeringen, tidigare NRA, har begått en stor del brott mot mänskligheten likt LRA har gjort.[3] Dessutom nämns inte i filmen att situation har sedan 2006, som fredsavtalet har tecknats, varit hyfsat lugn. Kony befinner sig inte i Uganda numera och antalet medlemmar av organisationen är numera stabil vid ca 250 personer [4].

Genom att dölja ovanstående information omvandlas organisationens film från informativ till desinformativ. Organisationen sägs stödja det ugandiska folket genom välgörenheten men stödet går till den ugandiska regeringen som har begått samma brott som Kony och LRA har gjort. Dessutom har en bild publicerats där filmens skapare fotograferas med tung beväpning och en gerilla organisation i södra Uganda som samarbetar med regeringen[5]. Filmen är dessutom propagerande och gjord för att påverka åhörarna. Första steget som ta av filmskaparna är att bygga upp internets storhet genom att visa olika rörande klipper som exempelvis en kvinna som hör sin röst för första gång vid 29 år åldern. Det talas om hur internet kan förändra världen och sprida idéer som leder till förändring. I princip byggs allt detta upp inför deras idé. I fortsättningen visas hans sons barnfödda för att förklara om hur alla människor är lika och började sitt liv på samma sätt. I samband med det vissas olika lyckliga bilder på de nyblivna föräldrarna. Till följd av det kommer påståendet om att vi lever i en orättvis värld och hur han vill introducera en bättre värld för sin son i framtiden. Denna kombination är till avsikt att röra åhörarna och skapa en känslighet kring ämnet. Efter att visa hans lyckliga familj kom han att introducera Jacob som var raka kontrasten till detta. Ett litet barn som pratar om sin upplevelse att se sin bror bli avrättad och sedan gråtande berättar om att han skulle hellre dö än leva som han gjorde. Filmen skapar skuldkänslor hos publiken genom att påpeka hur man i västvärlden lever sitt liv utan att ens känna till vem Joseph Kony är och hur han har använd sig av 30000 tusen barnsoldater. Efter att ha skapat dessa skuldkänslor kommer lösningen om vad man kan göra för att förbättra situationen. Då lanseras kampanjen Kony 2012 som ska ge lösningen med donering av pengar för att hitta Kony och gripa honom. Samtidigt som den informationen framställs informeras åhörarna om framgången som organisationen har haft på senaste åren och hur man inte ska stanna upp utvecklingen. Avslutningsvis återknyter filmen till början och framställer hur stor denna idén och projektet kan bli med hjälp av internet och åhörarnas agerande.

Slutsatsen som kan dras ur denna undersökning av Kony 2012 är huruvida en icke helhets bild och desinformation kan missleda massorna och påverka deras tänkande. Med hjälp av förenklad fakta och ibland desinformation kan målgruppen skapa en felaktig uppfattning om situationen och därefter acceptera vissa saker enklare. Genom att filmen förenklar bilden om vilka som är ”de onda” och vilka som bör hjälpas kan åhöraren enkelt bli sympatisk för de starkares drabbade barn och missa faktorn att dagens regering har faktiskt begått samma brott. Fokusen ligger på den enkla lösningen och de förenklade fakta som framställs. Alltså används väckningen av olika känslor (frustration, sympati och skuldkänslor) för att leda åhöraren till ett icke källkritiskt acceptans av information som framställs. Och detta görs redan i början av filmen för att senare servera informationen och ännu längre fram ge den enkla lösningen, donera. Den propagerade filmen är alltså gjord för att manipulera det allmänna tänkandet genom att använda känsloväckande scener och förenklad fakta. Genom att sedan servera en enkel lösning kan man påverka massans agerade och få ett önskat resultat. Detta är precis det som Kony 2012 men även det som har skett förr i tiden för att manipulera massorna med hjälp av propaganda. Exempel på det är de amerikanska filmerna under kalla kriget som bygger på exakt samma taktik. På detta sätt byggdes dagens antikommunistiska uppfattning upp. Under flera år manipulation har man lyckats bygga upp en aggression och rädsla kring kommunismens namn. Samma negativa propaganda skedde under Nazitysklands period emot judarna. Genom att skapa den bilden om den taskiga med judiskt näsa figur som sugit åt sig alla pengar lyckades Tyskland etablera denna bild i landet och sprida antisemitism. Likt Konys negativa propaganda är även propagandan som idag sker emot fundamentalistiska muslimska grupper. Propagandan och desinformation finns överallt och är där för att manipulera och forma allmänbildningen. Mycket av fördomarna som har funnits genom tiderna beror på just propaganda. En förenklad och generaliserad uppfattning är just det som propaganda försöker att komma åt. Även kyrkas världsuppfattning under medeltiden kan karakteriseras som något sådant. Så med hjälp av sina instrument har propaganda format och manipulerat det allmänna tänkandet och skapat vissa stereotyper och fördomar för att leda utvecklingen till det önskade hållet.

---

[1] Herrens motståndsarmé, Wikipedia.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Herrens_motst%C3%A5ndsarm%C3%A9

[2] Lord’s Resistance Army, Wikipedia.

http://en.wikipedia.org/wiki/Lord%27s_Resistance_Army

[3] Annual Report 2011(Uganda), Amnesty International.

http://www.amnesty.org/en/region/uganda/report-2011

[4] Lord’s Resistance Army, Wikipedia.

http://en.wikipedia.org/wiki/Lord%27s_Resistance_Army

[5] 'Neo-colonialist' Kony 2012 filmmakers forced to release video defending themselves as photo reveals them posing with heavy weapons in Africa, Daily Mail.

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2113956/Kony-2012-Photo-shows-Invisible-Children-founders-posing-weapons.html

Walt Disney propaganda - Donald Duck Der fuehrer’s face 1942

År 1943 släpptes den tecknade Disney filmen Der fuehrer´s face som blev en succé i framförallt USA. Den vann en Academy Award för bästa animerade film senare samma år. Detta var alltså en animerad barnfilm vilket är ett faktum då det är självaste Kalle Anka som har huvudrollen. Dock har den ett syfte som kanske inte alla barn förstår.

För att snabbt sammanfatta filmen: Kalle vaknar upp i en stad i Nazityskland som styrs utav Hitler. Han bor inte där av egen vilja utan verkar tvingad till att stanna där. Överallt i omgivningen finns hakkorset, både utomhus och inomhus. Kalle tvingas upp ur sängen tidigt på morgonen av en nazisoldat med vasst föremål. Redan nu kan man tydligt se vilken bild USA har utav Tyskland under denna tid. Därefter låser Kalle upp ett kassaskåp där han gömt sin enda kaffeböna som dessutom återanvänds. Ägg och bacon arom är den enda goda smak han får känna innan han sågar sönder en träskiva som blir den enda ätbara frukosten. Arbetsdagen är lång och slitsam, han näst intill arbetar ihjäl sig på vapenfabriken och måste ständigt göra ”heil Hitler” under tiden han arbetar. Kalle får ett sammanbrott och ser sig själv som fånge. Därefter vaknar han upp i sängen och kan se skuggan av vad han tror är någon som gör ”heil Hitler” och kastar sig upp för att göra detsamma. Dock är rummet denna gång fylld med amerikanska flaggor och det står ”home sweet home” på väggen. När han vänder sig om för att titta ser han att det enbart var skuggan från frihetsgudinnan som står i fönstret. Kalle springer fram och pussar statyn samt utbrister ”Åh, vad jag är glad att jag är en medborgare i Amerikas Förenta Stater!” Under hela filmen spelas låten Der fuehrer’s face utav en orkester som bland annat består utav Hideki Tojo och Benito Mussolini.

Budskapet i filmen är solklar, USA är ett underbart land att bo och leva i medan Tyskland behandlar sina invånare som slavar i vapenindustrin. ”Not to love der fuehrer is a great disgrace” lyder bakgrundmusiken under ett tillfälle. Under ett tillfälle blir Kalle trött på att göra ”heil Hitler” och muttrar lite irriterat (05.03 i filmen) vilket leder till att han får ett antal vassa föremål riktat mot sitt ansikte som hotar honom till att utföra gesten igen. Att leva i Tyskland ser inte trevligt ut i filmen. Regissören har gjort en ganska så brutal jämförelse mellan Tyskland och USA under den tiden. Dock stämmer denna bild inte överens med verkligheten. Hela filmen är mycket överdramatiserad. Filmen visar en bild av att det var förbjudet att dricka kaffe i Tyskland och att det inte fanns någon mat. Detta ser man 2:15 i filmen när Kalle skall äta frukost. I verkligheten var det inte förbjudet att dricka kaffe utan det var ransoneringen under kriget som gjorde att det var brist på framförallt detta. Men det var inte något som skedde enbart i Tyskland utan även i USA. Ransoneringen där startade efter attacken mot Pearl Harbor[1] vilket var innan filmen producerades. Dessutom så sågar Kalle av en träbit som han sedan äter som macka. Meningen med detta är att det skall se ut som att det tyska folket är plågat och att det inte är något ställde man vill bo på. De kan inte ens äta riktigt bröd. Som tidigare nämnt är det en överdrift och det fanns tillgång till bröd, dock inte lika stort utbud och färskt bröd som tidigare vilket inte är något ovanligt under krig.

Att en propagandafilm är överdriven är en självklarhet likaså att utesluta viktig information till sammanhanget, vilket denna film gör. Den framställer att det är hemskt att bo och arbeta i Tyskland, men att bo och vara en amerikansk medborgare är underbart. Vilket Kalle nämner i slutet av filmen när han omfamnar frihetsgudinnan och säger ”Åh, vad jag är glad att jag är en medborgare i Amerikas Förenta Stater!”. Här finns det fakta som valts att väljas bort. Det finns nämligen likheter mellan Tyskland och USA som inte tas upp i filmen. En väldigt grov jämförelse mellan förintelselägrena och interneringslägrena. I Tyskland fördes judar till förintelselägren på Hitlers order, men i USA efter att Japan bombat Pearl Harbor tvångsflyttades amerikanska medborgare med japanskt ursprung och japaner till interneringsläger.[2][3] De antog att för att deras förfäder en gång i tiden bott i Japan stöttade de händelsen. De fick alltså lämna sina hem för att bo på ett antagligen lågstandard läger. Detta betyder att även fast du är amerikansk medborgare kan livet vara surt. Alla japaner förlorade sina arbeten och sålde sina hem med anledningen till att de hade ett japanskt utseende. Att vissa av dem arbetat och bott i USA i hela sina liv var inte relevant. Det är inte underbart att vara Amerikans medborgare för alla vilket man inte kan se i filmen. Detta är alltså fakta som valts bort i propagandasyfte. Allt för att USA skall se ut som ett underbart land. De ville visa för barnen som tittade på filmen att titta vad lyckligt lottad du är som bor i ett sådant underbart land. Det finns dem som bor i Tyskland, där är allting pest och pina.

Källförteckning

Elektroniska källor

Wikipedia – Rationing: United States, hämtad: 2013-03-19 uppdaterad: 2013-03-16

http://en.wikipedia.org/wiki/Rationing

US History – Japanese-American internment, hämtad: 2013-03-19

http://www.ushistory.org/us/51e.asp

Wikipedia – Japanese American internment, hämtad: 2013-03-19 uppdaterad: 2013-03-18

http://en.wikipedia.org/wiki/Japanese_American_internment

---

[1] Wikipedia – Rationing: United States, hämtad: 2013-03-19

[2] Wikipedia – Japanese American internment, hämtad: 2013-03-19

[3] US History – Japanese-American internment, hämtad: 2013-03-19