Det finns ingen gräns för vad som är och inte är propaganda.
Alltifrån enkla fotografier av glada och vinstrusiga hockeyspelare till
detaljerade presentationer över varför judar är källan till all ondska kan vara
propaganda. Men det är viktigt att förstå att all propaganda inte måste vara
dålig. Även om vi aldrig riktigt kan veta vad tränaren hade för avsikter när
han lade upp lagfotot från den där cupen så behöver han inte ha haft onda
baktankar. För laget betyder den enhet, men den kan egentligen betyda vad som
helst beroende på situation och målgrupp. Poängen med propaganda är att den ska
påverka.
Av samma anledning kan propaganda ofta också vara komplett
oförståelig i andra sammanhang än det avsedda. What Hitler really wants, en
sovjetisk propagandafilm från andra världskriget, skapade under brinnande konflikt
precis det hat och fruktan för tysken som den var avsedd att göra. Idag skulle
åtminstone jag knappast känna någon vidare lust att slå ihjäl tyskar oavsett om
videon visades på TV eller trycktes upp i ansiktet på alla landets
reklamskyltar.
Hitler återges som en kort och fyllig man, bakslug och
ondskefull, krokryggad och mordisk. Han är fullkomligt nedblodad och bär runt
på en lika blodig yxa, horn och huggtänder och små pliriga ögon. Medan han
vandrar runt i ett landskap av gravstenar talar en kraftig mansröst om hur
nazisterna vill ge de ryska jordarna till kulaker och all makt till
kapitalister. Ord och bilder på kapitalister används med antydan att de är onda
och sammarbetar med nazisterna. I slutet av den första videon sägs världens
arbetare ha ett gemensamt budskap; Speak to fascists in the language of fire.
With words of bullets and bayonets of wit.
I de tre nästkommande videorna beskrivs tyskarna gång på
gång som monster med huggtänder, smådjävlar eller rovdjur som lever på andras
bekostnad. I en video kastar Hitler, förskräckt av pakten mellan Storbritannien
och Sovjet, en bomb för att få nog med dödskallar för att kunna nå upp till de
jättelika allierade soldaterna som ska skaka hand. Han klättrar upp på
dödskullen men kläms ihjäl i de allierades handslag.
Filmen släpptes under andra världskriget och dess syfte är
uppenbart – att svartmåla tyskar. Skillnaden mellan denna och dagens Red
Bull-reklamer är att den innehåller betydligt mycket mer desinformation. Hitler
hade ingen särskild relation till ”kapitalister” utan styrde snarare tysk
industri efter tycke och vilja. Men eftersom resterande delar av det sovjetiska
samhället stigmatiserar kapitalister som dåliga är det lätt att sammanföra
Hitler och kapitalisterna för att generalisera de båda som ondskefulla. ”Vi
måste samverka mot Hitler och dem.” För att få perspektiv på vi och
dem-mentaliteten som eftersöktes så råkade den lilla detaljen att britterna är
Europas finanskungar undvaras i ”Ett mäktigt handslag.” Britterna var istället
välbehövliga och vänligt sinnade allierade. Sammanhanget är egentligen inte så
viktigt, utan det viktiga är att kontexten skapar en känsla av legitimitet och angripenhet
från ett yttre hot. Det är vi mot dem.
Till skillnad från Red Bull och hockeytränaren så har den
sovjetiska staten fullkomlig kontroll över informationsflödet till målgruppen.
Därför skapas ett perspektiv på kriget som blir prejudicerande för alla och på
vad som är den ”korrekta” synen. På grund av dagens avsaknad av stater med
total medial kontroll i västvärlden och det snabba informationsflödet skiljer
sig detta från dagens metoder av masspsykologi (bortsett från några kvarvarande
totalitära stater som Nordkorea). Idag så är det lite svårare att ljuga en
befolkning rakt upp i ögonen att invånarna i Frankfurt lever i ständig terror
när man kan göra en bilfärd genom staden i Google Earth eller söka upp ett
nummer för att beställa ett internetabonnemang därifrån.
Även om man inte ofta ser uppmaningar att mörda någon
människa så behöver inte desinformation vara utdött idag. Aktuell propaganda
och desinformation kan fortfarande få våra hjärtan att brinna. Kampvisorna på
gamla Råsunda (Nu ska vi gå på skansen och se på alla Djurgårds-apor
*tralalalala*) och antingen internet-världen eller regeringens desinformationer
om invandringens ekonomiska nytta i Sverige. Rapporter från ena sidan säger bu
medan den andra säger bä i en kakofoni av positiva och negativa argument i en
tävling om att hetsa upp flest människor.
Även om propagandan idag inte ljuger på samma nivå som 1942
så är det samma principer som gäller. Simpla, fångande och viktigast av allt
idealiserande bilder är på tapeten, och precis som då är de endast effektiva
vid rätt tillfällen. Desinformation är idag på grund av det snabba
informationsflödet oftare positiv än negativ. Förändringen är uppenbar. Till
skillnad från andra världskrigets fruktan för behornade tysk-nazist-demoner så
frågar man istället Wasa om vi verkligen är vad vi äter eller Red Bull om jag
kan spara några slantar på nästa fallskärmshopp…