What Hitler really wants

Det finns ingen gräns för vad som är och inte är propaganda. Alltifrån enkla fotografier av glada och vinstrusiga hockeyspelare till detaljerade presentationer över varför judar är källan till all ondska kan vara propaganda. Men det är viktigt att förstå att all propaganda inte måste vara dålig. Även om vi aldrig riktigt kan veta vad tränaren hade för avsikter när han lade upp lagfotot från den där cupen så behöver han inte ha haft onda baktankar. För laget betyder den enhet, men den kan egentligen betyda vad som helst beroende på situation och målgrupp. Poängen med propaganda är att den ska påverka.

Av samma anledning kan propaganda ofta också vara komplett oförståelig i andra sammanhang än det avsedda. What Hitler really wants, en sovjetisk propagandafilm från andra världskriget, skapade under brinnande konflikt precis det hat och fruktan för tysken som den var avsedd att göra. Idag skulle åtminstone jag knappast känna någon vidare lust att slå ihjäl tyskar oavsett om videon visades på TV eller trycktes upp i ansiktet på alla landets reklamskyltar.

Hitler återges som en kort och fyllig man, bakslug och ondskefull, krokryggad och mordisk. Han är fullkomligt nedblodad och bär runt på en lika blodig yxa, horn och huggtänder och små pliriga ögon. Medan han vandrar runt i ett landskap av gravstenar talar en kraftig mansröst om hur nazisterna vill ge de ryska jordarna till kulaker och all makt till kapitalister. Ord och bilder på kapitalister används med antydan att de är onda och sammarbetar med nazisterna. I slutet av den första videon sägs världens arbetare ha ett gemensamt budskap; Speak to fascists in the language of fire. With words of bullets and bayonets of wit.

I de tre nästkommande videorna beskrivs tyskarna gång på gång som monster med huggtänder, smådjävlar eller rovdjur som lever på andras bekostnad. I en video kastar Hitler, förskräckt av pakten mellan Storbritannien och Sovjet, en bomb för att få nog med dödskallar för att kunna nå upp till de jättelika allierade soldaterna som ska skaka hand. Han klättrar upp på dödskullen men kläms ihjäl i de allierades handslag.

Filmen släpptes under andra världskriget och dess syfte är uppenbart – att svartmåla tyskar. Skillnaden mellan denna och dagens Red Bull-reklamer är att den innehåller betydligt mycket mer desinformation. Hitler hade ingen särskild relation till ”kapitalister” utan styrde snarare tysk industri efter tycke och vilja. Men eftersom resterande delar av det sovjetiska samhället stigmatiserar kapitalister som dåliga är det lätt att sammanföra Hitler och kapitalisterna för att generalisera de båda som ondskefulla. ”Vi måste samverka mot Hitler och dem.” För att få perspektiv på vi och dem-mentaliteten som eftersöktes så råkade den lilla detaljen att britterna är Europas finanskungar undvaras i ”Ett mäktigt handslag.” Britterna var istället välbehövliga och vänligt sinnade allierade. Sammanhanget är egentligen inte så viktigt, utan det viktiga är att kontexten skapar en känsla av legitimitet och angripenhet från ett yttre hot. Det är vi mot dem.

Till skillnad från Red Bull och hockeytränaren så har den sovjetiska staten fullkomlig kontroll över informationsflödet till målgruppen. Därför skapas ett perspektiv på kriget som blir prejudicerande för alla och på vad som är den ”korrekta” synen. På grund av dagens avsaknad av stater med total medial kontroll i västvärlden och det snabba informationsflödet skiljer sig detta från dagens metoder av masspsykologi (bortsett från några kvarvarande totalitära stater som Nordkorea). Idag så är det lite svårare att ljuga en befolkning rakt upp i ögonen att invånarna i Frankfurt lever i ständig terror när man kan göra en bilfärd genom staden i Google Earth eller söka upp ett nummer för att beställa ett internetabonnemang därifrån.

Även om man inte ofta ser uppmaningar att mörda någon människa så behöver inte desinformation vara utdött idag. Aktuell propaganda och desinformation kan fortfarande få våra hjärtan att brinna. Kampvisorna på gamla Råsunda (Nu ska vi gå på skansen och se på alla Djurgårds-apor *tralalalala*) och antingen internet-världen eller regeringens desinformationer om invandringens ekonomiska nytta i Sverige. Rapporter från ena sidan säger bu medan den andra säger bä i en kakofoni av positiva och negativa argument i en tävling om att hetsa upp flest människor.

Även om propagandan idag inte ljuger på samma nivå som 1942 så är det samma principer som gäller. Simpla, fångande och viktigast av allt idealiserande bilder är på tapeten, och precis som då är de endast effektiva vid rätt tillfällen. Desinformation är idag på grund av det snabba informationsflödet oftare positiv än negativ. Förändringen är uppenbar. Till skillnad från andra världskrigets fruktan för behornade tysk-nazist-demoner så frågar man istället Wasa om vi verkligen är vad vi äter eller Red Bull om jag kan spara några slantar på nästa fallskärmshopp…